Inkvarterade i Verbier

Vi är här, efter en skakig och stressad transport som började i Oslo 08.00 är vi framme. Utan skrapsår, inga brutna ben (snarare läkta), knappt brustna hjärtan, några kvaddade relationer men såklart högt mod har vi nu äntligen fått tag på internet. En dag utan internet tär på psyket och igår kväll när vi fann det omöjligt att hitta vår vän Inter Net i lägenhet nummer 519 var det nära kollektivt självmord, på internet såklart. Sedan kom vi på att internet var just det som fick vårat kollektiv att vilja begå det kollektiva slutet, alltså var det inte mycket annat att göra än att krypa ner i lakanen.

Här är vi nu iaf som ni med glädje och stor lättnad kan se. Klättringen med buss uppför stupvägarna är inget för den ovane, dock är vi alla vana skiers och visste om "titta inte neråt". Packat och klart.

Vi har knatat runt i byn med erfarne Louise Beckman som guide och även hunnit jobba på gogglebrännan, även känt som gogglat (OBS lätt förväxlat med googlat, icke att blanda ihop), på balkongen i söderläge. Tack!

Med glada hälsningar, redaktionen här på Verbierbloggen. På plats, i tiden, din vän, vår kärlek, till er, alles gutt, alléalléallé, puss.

xoxo